Tulostettava versio

Kiiltomadon syyskuun pääkirjoitus: Kirjalliset väärennökset

LUKUKESKUS – LÄSCENTRUM

TIEDOTE 3.9.2008
Kiiltomadon pääkirjoitus 3.9.2008
http://www.kiiltomato.net/
Ledaren utgivs också i Lysmasken-sidorna

Tiedustelut: Riitta Vaismaa, riitta.vaismaa(at)lukukeskus.fi, 09-7746 1144, 050-301 9226

Kirjalliset väärennökset haastavat ja huijaavat

Sanna Nyqvist

Mikä saa kirjailijan kopioimaan katkelmia toiselta tai jopa julkaisemaan toisen kirjoittaman teoksen omanaan? Miten moni plagiaatti jää paljastumatta? Miksi kirjailijat uskottelevat fiktiivisen tekstin olevan omaelämäkertaa? Mitä väärennökset kertovat käsityksistämme ”aidosta” ja ”alkuperäisestä”? Kysymyksiä esittävät Kiiltomadon syyskuun pääkirjoituksessa kirjallisuudentutkijat Sanna Nyqvist ja Outi Oja.

Plagiaattien historiaa jäljitetään keskiajalle sekä kirjallisuuden ehkä tunnetuimpaan lainaajaan, Shakespeareen. Viime vuosina Suomen kirjallisella kentällä on kohistu useista tekijänoikeusjutuista. Kirjoja on plagiointisyytteiden tähden vedetty markkinoilta. Kohutuin kotimainen, Sarkola-Sariola –tapaus on johtanut jopa valtionhallinnon perintätoimiin. Kun tekijänoikeuslainsäädäntöä on 1900-luvun aikana rukattu tekijöiden eduksi, samalla herkkyys reagoida tekijänoikeusrikkomuksiin on kasvanut.

Outi Oja

Plagiaateille on tunnusmerkillistä, että ne ovat harvoin kirjallisesti kovin onnistuneita. Tämä herättää kysymyksen koko plagioinnin mielekkyydestä. Plagiaateista saatu taloudellinen hyöty lienee vaatimaton, sillä ne ovat harvoin myyntimenestyksiä.

Kun väärennös tulee ilmi, lukija tuntee tulleensa petetyksi. Miksi? Jos sama teos olisi markkinoitu romaanina tai oikean tekijänsä tuotteena, olisiko lukukokemus ollut olennaisesti erilainen, pääkirjoittajat kysyvät.

Oma lukunsa ovat kirjailijat, jotka luovat itselleen uuden minuuden, joka puolestaan voi olla kokonaan oma luomus tai toisilta varastettu. Nykyään suositusta autofiktiosta on jo kasvamassa aivan oma lajinsa. Rajankäynnit elämäkerrallisuuden ja fiktion välillä herättävät keskustelua.

Väärennös voi paljastaa aidon paljon monimutkaisemmaksi asiaksi kuin kuvittelimmekaan, Nyqvist ja Oja kirjoittavat.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

LUKUKESKUS – LÄSCENTRUM

Pressmeddelande 3.9. 2008
Lysmaskens septemberledare 3.9.2008 
http://www.kiiltomato.net/?lang=swe

För mer information kontakta Riitta Vaismaa, riitta.vaismaa(at)lukukeskus.fi, 09-7746 1144, 050-301 9226


Litterära förfalskningar lurar och provocerar läsarna

Vad får en författare att kopiera avsnitt från en annans arbete, eller till och med ge ut en annans verk i eget namn? Hur många plagiat undgår avslöjande? Varför vill författare få oss att tro att en fiktiv text är självbiografisk? Och vad har förfalskningarna att berätta om vår uppfattning om begreppen ”äkta” och ”originellt”? De här frågorna ställs av litteraturforskarna Sanna Nyqvist och Outi Oja i Lysmaskens septemberledare.

Plagiatens historia kan spåras ända till medeltiden, och förstås till litteraturens kanske namnkunnigaste litterära snattare, Shakespeare. Under senare år har Finland fått uppleva flera uppseendeväckande incidenter kring den litterära upphovsrätten. Det har hänt att böcker återkallats från handeln på grund av anklagelser för plagiat. Den mest ökända, fallet Sarkola-Sariola, har till och med lett till ett återkrävande av redan utdelade statliga medel. Upphovsrättslagen har justerats till upphovsmännens fördel under 1900-talet, och beredskapen att reagera på brott mot upphovsrätten vuxit i samma takt.

Karaktäristiskt för plagiaten är att de sällan är riktigt lyckade som litterära verk. Det väcker ju frågan om det överhuvudtaget finns någon mening med att plagiera. Den ekonomiska nyttan är liten, för plagiaten är sällan bästsäljare.

När en förfalskning avslöjas känner sig läsaren bedragen. Varför? Om samma verk hade lanserats som roman eller under sin rätta upphovsmans namn – hade läsupplevelsen varit annorlunda då, frågar sig ledarskribenterna.

Ett kapitel för sig är författarna som skapar sig ett nytt jag, helt fiktivt eller stulet. Den så kallade autofiktionen, så populär i dag, håller på att växa sig till en egen genre, och gränsöverskridningarna mellan självbiografiskt och fiktivt i litteraturen väcker debatt.

En förfalskning kan avslöja det äkta som något mycket mer komplicerat än vi någonsin trodde, skriver Nyqvist och Oja.