Lysmaskens decemberledare: Adaptionens lockelse

”Egotrippade filmmakares försök att ta sig an de litterära giganterna har ofta blivit ett glimmande fyrverkeri som mest kommit till för att dölja den svaga förståelsen av ursprungsverket, eller bristen på tankar överhuvudtaget”, skriver Jan Forsström, verksam som filmmanusskribent, dramaturg, klippare och regissör.

I Lysmaskens decemberledare dryftar Forsström filmatiseringens dilemma – men också dess möjligheter. Han påminner också om att många bra filmer har gjorts på mediokra böcker: ”Det är kanske inte nödvändigt att läsa Peter Benchleys Hajen eller Mario Puzos Gudfadern av andra skäl än professionella.”

Forsström påpekar också att många filmatiseringar görs av kommersiella orsaker, men tangerar också det man kan kalla regissörspsykologi: man besparas det konstnärligt-existentiella resonemanget om det faktiskt är ren och skär narcissism att anta att man själv har något väsentligt att säga, som man dessutom skulle ha mage att ta betalt av folk för att höra och se.

”Men utan tvivel finns också sådana fall där en bra bok har översatts till en fin film som förutom att den hittat något väsentligt i ursprungsverket också står på egna ben. Filmer där originalets och bearbetningens sensibilitet möts på ett fruktbart sätt”, säger Forsström.

Läs hela texten här.