Textversion

Catharina Gripenberg

Kuva: Linda Stråka

(Blyerts och mörker)

Livet är oläsligt, så jag skriver mörkret./
Jag ropade mor! Och hon såg mig/
men hon bar min blick, jag vågade inte ropa på henne igen./
Så jag ropade gud!/
men ursäktade mig och sa tack och förlåt/
och ropade mitt namn!/
(som jag kan utantill)/
och ditt!/
(om jag kan innantill)/
ta mig långt, hur långt/
ganska långt/
långt/

Men jag bor i ett land, där man kan se/
i ljuset, tycka i ljudet/
befria friheten och dö/
i döden. Så jag ska inte vara ledsen/
i lyckan./
Här måste man inte bli fågel, eller en klirrande flygvärdinna/
för att flyga över gränsen/
och vår enda börda är/
att bära all vår mat./
Så jag ska försöka/
försktå/
förskå/
föstrå – åh./

Om det var klart, som i fönstergluggen i en cell/
där en röst skulle tala till mig, genom en spricka:/
– Rym med mig./
– Ja!/
– Till friheten/.
– Ja!/
– Jag bär en svår krona/.
– Ja?/
– Möt mig vid gallret vid midnatt./
– Ja!/
– Allt som allt, vad gjorde du?/

(Ur Ta min hand, det vore underligt (2007), diktsviten "Blyerts och mörker" )

Catharina Gripenbergs dikter har från början blivit prisbelönta. Hon vann första pris i Arvid Mörne-tävlingen 1998, följande år kom hennes debutsamling. Det kändes med rätta som en ny sorts dikt, poesi med ett – ibland – bedrägligt lätt anslag, men med nog så komplicerat innehåll. Det var dikter som liksom sprang förbi en, men som kunde vända om och nafsa läsaren i hasorna. Konkretion är ett av kännetecknena i Gripenbergs tidiga dikter, men strukturen, eller diktlandskapet är ofta vagt eller öppet. Det kan vara en krävande omgivning, mycket givande om man stannar kvar.

I samlingen Ödemjuka belles lettres från en till en arbetar Gripenberg med motiv som ensamhet, enskildhet, gemenskap, de andra. Ett avsnitt heter "Familjebrev" och har en lekfull yta, men ett bråddjupt innehåll. Pjäsen En finner en ö, som skrevs 1999 för Hangö teaterträff och som senare också filmats för tv hänger motiviskt ihop med den. Den parodierar också de sönderlästa Fem-böckerna och presenterar ett mysterium, men ingen lösning. I stället tätnar mystiken och alla "ledtrådarna" gör gåtan omöjlig att lösa.

I de nyaste dikterna i Ta min hand, det vore underligt, undersöker Gripenberg föregångare som Södergran, Woolf (och Ovidius) ingående, snudd på dissekerande. Att skriva "emot" andra poeter har vuxit till en liten trend i svensk poesi, men Gripenbergs dikter är ett självständigt projekt, en seriös invägning av det som tidigare givits. Tittar man noga har hon en del gemensamt med Södergran: inte motiv eller tonfall, men modet att själv bestämma vad som är stort eller smått.

Ett urval av dikterna i de första samlingarna finns översätta till finska av Kristiina Lähde, som 2005 belönades med rundradions Översättarbjörn för prestationen. Catharina Gripenberg är född 1977 i Jakobstad. Under senare år har hon delat sitt boende mellan Danmark och Finland

Verk

• På diabilden är huvudet proppfullt av lycka, Schildts 1999
• Ödemjuka belles lettres från en till en, Schildts 2002
• Sinä siellä kaukaa näytät tutulta (översättningsurval av Kristiina Lähde), Teos 2005
• Ta min hand, det vore underligt, Schildts 2007