Textversion

Sanna Tahvanainen

Foto: Cara Portin

någon kommer ut ur mörkret

det är en fågel
det är barnet

båda lever

i handen håller barnet en fågel
jag får möta fågelns blick
innan hon släpper den
kajan flyger rakt genom häcken
lämnar inte ett spår efter sig

(ur Allting är amerikanskt, 2010)

vi är i min fars hus
barnet hittar två pistoler
medan jag ännu ligger kvar i sängen

gå ner i köket och skjut morfar, säger jag

jag hör lätta steg i trappan
sedan skott och skrik

barnet kommer tillbaka

morfar säger att man inte får sikta
på någon levande
man ska sikta mot taket

(ur Muskedunder, 2008)

KÄLLSKÄR

jag ser det genast/
när jag slår upp ögonen/
halsduken ligger livlös/
den glittrar inte längre//

barnet har ätit paljetter till frukost igen/
och spottar ut resterna på golvet//

dom ligger som fiskfjäll/
vart jag än ser/
hon har säkert testat/
hur långt hon kan spotta//

var det med en sån här/
som du åkte,/
frågar hon/
och flyger några varv/
i luften framför mig/
med sin helikopter/
den kalla plåten nuddar vid näsan//

paljetterna glittrar/
i sina små salivsjöar//

hon måste ha hittat/
reserverna//

jag virar scarfen flera varv runt halsen/
och skyndar längs stenstigen/
till trädgården/
för att se efter om kyrkan ännu står//

och högarna med korten/
det står Skärgårdsidyll i ena hörnet/
nattens fukt har stannat kvar/
gjort pappershörnen uppböjda/
som taken på kinesiska paviljonger

(ur Jag vill behålla precis allting, Schildts 2006)

Sanna Tahvanainen (f. 1975) har sagt att hon skriver någonstans i landet mellan poesi och prosa. Hennes tredje bok, vita näsdukars vatten (2000), är svår att kategorisera. Den kallar sig för säkerhetsskull "en prosalyrisk berättelse". Att låta sig kategoriseras eller att kompromissa har aldrig varit Sanna Tahvanainens stil. Hon talar alltid rent ut, och fick mycken diskussion till stånd i kölvattnet till sina tidningskolumner. I hennes litterära texter har den här oförskräcktheten åstadkommit en fruktbar, och oväntat produktiv känsla av osäkerhet – ambivalens är ordet. Motiven för romanerna, till dags dato två till antalet, och lyriken, är i stort sett desamma: familjen, kärleken, komplikationerna i att växa upp. Mönstret är ofta triangeldramat, känslorna är alltid lika starka men rollerna är inte permanentade, glidningar kan ske. I den här oupphörliga rörelsen växer en slitstark hoppfullhet, liksom i förbigående, upp. I synnerhet i diktsamlingarna är vatten ett återkommande naturmotiv, väl anpassat till känsloinnehållet. Vattnet ligger författaren nära också geografiskt, hon är bosatt på Åland. I diktsamlingen Muskedunder avfyras en skarp civilisationskritik, och också en bredsida mot den traditionella uppdelningen i manligt-kvinnligt. I den senaste samlingen Allting är amerikanskt anslås en sprödare ton. Motivet är relationen mellan en mor och en dotter, tredje part är rummet, huset, som anvisar nya perspektiv. Sanna Tahvanainen har också medverkat i antologin Rapport från Planet Mamma som utkom 2004, hon har skrivit dramatik för scen och för radio och också skapat en operamonolog som farmförts 2010 av sopranen Thérèse Karlsson.

Verk:

• Fostren, 1994. Åbolands litteraturförening. Dikter
• blunda! blunda! 1998 Schildts. Dikter
• vita näsdukars vatten, 2000. Schildts. Prosalyrik
• Silverflickan, 2002. Roman
• Alltid skogen, 2005. Roman.
• Jag vill behålla precis allting, 2006. Dikter
• Muskedunder, 2008. Dikter
• Längst in i lekstugan, 2008. Dramatik
• Droppar från rymden, 2010. Operamonolog
• Allting är amerikanskt, 2010. Dikter