Textversion

Sanna Tahvanainen

Foto: Tiina Tahvanainen

vi är i min fars hus
barnet hittar två pistoler
medan jag ännu ligger kvar i sängen

gå ner i köket och skjut morfar, säger jag

jag hör lätta steg i trappan
sedan skott och skrik

barnet kommer tillbaka

morfar säger att man inte får sikta
på någon levande
man ska sikta mot taket

(ur Muskedunder, 2008)


KÄLLSKÄR

jag ser det genast/
när jag slår upp ögonen/
halsduken ligger livlös/
den glittrar inte längre//

barnet har ätit paljetter till frukost igen/
och spottar ut resterna på golvet//

dom ligger som fiskfjäll/
vart jag än ser/
hon har säkert testat/
hur långt hon kan spotta//

var det med en sån här/
som du åkte,/
frågar hon/
och flyger några varv/
i luften framför mig/
med sin helikopter/
den kalla plåten nuddar vid näsan//

paljetterna glittrar/
i sina små salivsjöar//

hon måste ha hittat/
reserverna//

jag virar scarfen flera varv runt halsen/
och skyndar längs stenstigen/
till trädgården/
för att se efter om kyrkan ännu står//

och högarna med korten/
det står Skärgårdsidyll i ena hörnet/
nattens fukt har stannat kvar/
gjort pappershörnen uppböjda/
som taken på kinesiska paviljonger

(ur Jag vill behålla precis allting, Schildts 2006)

Sanna Tahvanainen (f. 1975) har sagt att hon skriver någonstans i landet mellan poesi och prosa. Hennes tredje bok, vita näsdukars vatten (2000), är svår att kategorisera. Den kallar sig för säkerhetsskull "en prosalyrisk berättelse". Att låta sig kategori! seras eller att kompromissa har aldrig varit Sanna Tahvanainens stil. Hon talar alltid rent ut, och har för den skull fått mycken diskussion till stånd i kölvattnet till sina tidningskolumner. I hennes litterära texter har den här oförskräcktheten åstadkommit en fruktbar, och oväntat produktiv känsla av osäkerhet – ambivalens är ordet. Motiven för romanerna, till dags dato två till antalet, och lyriken, är i stort sett desamma: familjen, kärleken, komplikationerna i att växa upp. Mönstret är ofta triangeldramat, känslorna är alltid lika starka men rollerna är inte permanentade, glidningar kan ske. Särskilt tydligt blir det i samlingen Jag vill behålla precis allting. I den här oupphörliga rörelsen växer en slitstark hoppfullhet,! liksom i förbigående, upp. I synnerhet i diktsamlingarna är vatten ett återkommande naturmotiv, väl anpassat till känsloinnehållet. Vattnet ligger författaren nära också geografiskt, under senare år har hon varit bosatt på Åland. I den senaste samlingen, Muskedunder, avfyras en skarp civilisationskritik, och också en bredsida mot den traditionella uppdelningen manligt -kvinnligt. mot Sanna Tahvanainen har också medverkat i antologin Rapport från Planet Mamma som utkom 2004, och skapat texter som framförts som hörspel i radio.

• Fostren, 1994. Åbolands litteraturförening. Dikter
• blunda! blunda! 1998 Schildts. Dikter
• vita näsdukars vatten, 2000. Schildts. Prosalyrik
• Silverflickan, 2002. Roman
• Alltid skogen, 2005. Roman.
• Jag vill behålla precis allting, 2006. Dikter
• Muskedunder, 2008, Dikter