Anita Wikman

Anita_Wikman

Jag levde och fanns/
Som en blankspolad häll vid ett hav/
Där jag tror att jag upplevde Nåd/
Nåd – ett ovanligt ord för mig/
Men det enda som finns/
För känslan i renspolad häll

(ur Råk. 2007)

Anita Wikman (f. 1938 i Nykarleby) debuterade med en diktsamling 1974. Författarnas andelslag hade precis grundats och huvuddelen av hennes böcker har kommit ut där. Essävolymen Synvinklar (2003) som utkom till förlagets 30-årsjubileum innehåller också en text om hur Anita Wikman definitivt hittade in i litteraturen. Det skedde på Kristliga folkhögskolan i Nykarleby. Men hon har också sagt att läsning och skrivning tidigt var viktigt för henne: det var verksamheter som passade bra i det trångbodda barndomshemmet med många syskon – det var stillsamt och sällan i vägen för andra. Annars är det oräddhet som karaktäriserar Anita Wikmans författarskap. 90-talsromanerna handlar om hur arbetarbefolkningen i Vallbacka lever och förhåller sig till krigen, vinterkriget och fortsättningskriget. Deras version och attityder liknar inte alltid historieböckernas. Redan från början rörde hennes prosa vid stora teman som arbete, gemenskap, åldrande och sjukdom. Också i dikterna har människans arbete alltid varit i centrum i. Både den sena mer lyriska diktsamlingen Ripan (1993) och i de tidigare, t.ex. den berättande dikten om två emigrantöden, Sången om Taimi och Sonja (1984) har den arbetande människan i fokus. Som tema innefattar det både skarp samhällskritik och gestaltning av mänskliga relationer, solidaritet. För författaren är det en självklarhet. Anita Wikman har sin utbildning inom vården och arbetade först under många år som hjälpsköterska och som föreståndare för ett åldringshem, men blev 1980 författare på heltid. Den nyaste boken Råk (2007) är en samling korta dikter i sorgen efter ett tragiskt dödsfall – ett självmord. Det är en tröstebok som rör vid erfarenheter som är gemensamma för många.

Verk:




© 2004 Läscentrum. Reviderad 1.2.2010. Förverkligad av Adage Oy.