Claes Andersson

(den lille gossen)

Den lille gossen på sin kälke är röd i ansiktet/
  som ett paradisäpple/
Han kinder speglar mig/
Han ser frisk ut tycker jag som låter mig speglas/
Han i sin tur tror att jag är en smältande/
  snögubbe/
Eller en vanlig hemlös gubbe//

Vet du (tänker jag) hur det känns att långsamt/
  smälta bort?/
Säg mig, varför gör staten ingenting!/
Vem var det som skulle ploga vår livsväg?/
Du vet förstås ingenting om entropin?/
Hur gammal är du, elva tolv?/
Vem håller i ratten, var är säkerhetsbältet,/
  varför sandas här inte?/
Får jag låna din rattkälke?/
Då åker vi

(Ur Lust, 2008)

Tidens framfart var det vattnet vindarna/
Jag kom till dig med det jag har och saknar/
Något upphör och är kvar som tomhet är/
Tydligare än så blev det inte/
Stenen har stens tystnad, vattnet vattens/
himlen har himlars tystnad/
Jag såg dig vandra över fältet en dag i juli/
det var vad jag såg/
Du stannade upp och vände ditt ansikte
mot ljuset/
Det blåste lite några humlor en fjäril/
Tydligare blev inte bilden/
Tidens framfart var det vattnet vindarna
Tydligare blev inte världen/
Jag såg dig vandra långsamt över fältet en dag/
i juli/
Det blåste lite några humlor en fjäril/
Tydligare än så blev det aldrig/
Tidens framfart var det vattnet vindarna/
någonting med kärlek

(ur Tidens framfart, Söderströms 2005)

Claes Andersson (f.1937) har förutom författarskapet tre olika verksamhetsområden. Han är specialläkare i psykiatri och har inom den karriären varit knuten till olika sjukhus och projekt. Han har varit verksam inom politiken, som riksdagsman (1987-1999 och 2007-2008), ordförande för Vänsterförbundet (1990-1998) och kulturminister (1995-1999).

Allt detta har inverkat på hans skönlitterära författarskap. I prosan ser man tydligare spåren av läkaren och politikern Andersson, men den engagerade och kritiska rösten har också alltid funnits i dikterna. Den har tagit sig uttryck i en saklig men varm medkänsla med de sämst lottade, eller i en satiriserande hållning inför vår slentrianmässiga materialism. Samhället vi dör i och Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider, hette – helt representativt – två av de tidigare samlingarna.

Motiven har i de drygt tjugo samlingarna inte ändrats avsevärt: samhället, kärleken, döden, musiken. Under åren har åldrandet tillkommit, underligt vore det väl annars: Andersson har ju varit verksam som poet i mer än fyrtio år. Den som läser samlingarna noga märker en återkommande bild: fjärilen. Poeten tror på förvandlingen, metamorfosen. De nyare diktsamlingarna har en lekfullare stil men har samtidigt den livserfarnes omutliga allvar. Tidens framfart heter samlingen från 2005; den nyaste heter – glatt och trotsigt – Lust.

Claes Anderssons verk är till största delen översatta till finska, hans dikter finns också i urval på engelska och spanska. 2006 utkom Har du sett öknen blomma, en bok om kreativitet, läsning och skrivande. Den innehåller också djuplodande avsnitt om poesi och utkom först på finska under titeln Luova mieli. Kirjoittamisen vastus ja vimma (Kirjapaja, 2002).

Verk (alla utkomna på Söderströms)

Lyrik:

• Ventil (1962)
• Som om ingenting hänt (1964)
• Staden heter Helsingfors (1965)
• Samhället vi dör i (1967)
• Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider (1969)
• Bli, tillsammans (1970)
• Rumskamrater (1974)
• Jag har mött dem. Dikter 1962-74 (1976)
• Genom sprickorna i vårt ansikte (1977)
• Trädens sånger (1979)
• Tillkortakommanden (1981)
• Under (1984)
• Det som blev ord i mig. Dikter 1962-1987 (1987)
• Mina bästa dagar (1987)
• Som lyser mellan gallren (1989)
• Huden där den är som tunnast (1991)
• Dikter från havets botten (1993)
• En lycklig människa (1996)
• Dessa underbara stränder, förbi glidande (2001)
• Det är kallt, det brinner (2003)
• Tidens framfart (2005)
• Lust (2008)

Prosa: