Gösta Ågren

Foto: Anna-Liisa Sahlström

DEN SÖMNLÖSES SYN

Som gasväv över sår
vilar det vita
månljuset lindrande
på jordens tyngd
och de sovandes oro
och djup.

(ur Bottniska nätter, 2009)

Gösta Ågrens (f. 1936) poetiska biografi präglas av både kvantitet och kvalitet. Han hör till de stora namnen i vår moderna lyrik. Sedan 1955 har han skapat närmare trettio diktsamlingar. Poesin är huvudstråket i hans produktion, men han har också publicerat sig i andra genrer: skönlitterär prosa, historia, litteraturhistoria, samhällsdebatt.

"Österbottnisk" har ofta stått som bestämning framför Ågrens författartitel, ibland av slentrian – han är född i Nykarleby och sedan 1985 bosatt i sin hemby Lippjärv – eller i polemiskt syfte, som kontrast till det huvudstadscentrerade. Debatt har Ågren aldrig haft någonting emot, och han har ofta varit involverad i språk- och kulturpolitiska meningsutbyten. Hans poesi har däremot fått större genomslagskraft när dess patos förtätats i frågor som angår alla – alltid: livet och döden, liv och död. Ofta har han använt sig av paradoxer (själv kallar han dem envist för "upptäckter"). Men fastän Ågren har mer humor och lekfullhet än litteraturkritiken hittills orkat se har den tekniken aldrig kommit till bara för att leka med språket. Motsättningarna känns alltid genomlevda och dikterna är därför samtidigt en krävande och befriande läsning.

De stora och allmänna frågorna är alltid individuella, ett stråk i hans diktning är därför porträttdikten. I den Finlandiaprisbelönade samlingen Jär (1988) ingår bl. a. "Inga" och "Leo, hans liv", som utgår från två av syskonens livsöden.

Ågrens litterära intresse och ansvar utsträcker sig långt över det egna författarskapet. Han har förvaltat sina skrivande syskons litterära arv och han har också skapat förutsättningar för en självständig utgivning på svenska i Österbotten. Bland hans egna verk har många utkommit på Skrivor, som han själv grundat.

Liv och dikt har alltid hört ihop för Gösta Ågren . Hans avhandling i litteraturvetenskap (1971) handlar om Dan Anderssons liv och diktning. I den egna poesin handlar det om människans vardag – vad man sliter med – och det hon har att möta. Det kan gå bra att kalla det ödet. I denna inramning har Ågren också intresserat sig för mytologi, filosofi, religion. I dikterna fungerar det intresset ingalunda som buffert eller skyddande förpackning, tvärtom. Ågrens dikt strävar till största möjliga illusionsfrihet.

Diktsamlingar av Gösta Ågren:

Kraft och tanke, Söderströms 1955
Folkvargarna, Söderströms 1958
Bergsväg, Söderströms 1959
Ett brev från Helsingfors, Söderströms 1961
Säg farväl åt natten, Söderströms 1963
Kungörelser, Söderströms 1965
"Ågren", Söderströms 1968
Cellens dagrar, Söderströms 1970
Massmöte på jorden, Söderströms 1972
Natten har djup för oss alla, Söderströms 1974
Var inte rädd, Skrivor 1976
Molnsommar, Skrivor 1978
Paus. Valda dikter 1955–1980, Skrivor 1979
Dikter i svartvitt, Skrivor 1980
Det som alltid är, Skrivor 1982
Den andre guden, Söderströms 1985
Jär, Söderströms 1988
Städren, Söderströms 1990
En dal i våldet. Poesin 1955–1985 i urval, Söderströms 1990
Hid, Söderströms 1992
Kväll över seklet, Söderströms 1994
Timmermannen, Söderströms 1996
Dranga, Söderströms 1998
Bortom Nostradamus, Söderströms 2000
En arkadisk sång, Söderströms 2003
Här i orkanens blinda öga, Söderströms 2006
Bottniska nätter, Söderströms 2009