Metha Skog

Foto: Åsa Stolpe-Dahlbäck

Genom persiennen satte solen upp/
en nyrandig dag på väggen/
Tussilagovarm/
träd fram ur vintern/
                      O vidkommande?/
Eller en ek varför, stå på stället, vilket givet ställe/
                           utspelar sig/
Längre än vi går från vagga till grav/
står den stor nöjer sig med solvatten strålar ro/
lyfter jordfukt andas ut förgrönat över oss/
generationslånga rörelser i sekeltakt/
                          vid kommande/
styper egen grönska    till tystgula skrin vila utan sus/
vaggande av vind vid     grav av tidlöshet ingen hast att susa/
Ollon göms av svans med långt sinne för att återvända/
                       Träd fram/
medan vi fundera på   var vi helst vill vara/
när solen gått ner       för sista sommargången/
                      Ur skogen/
och så kom då någon gång än förbi/

(ur Till träden för bjudna, Scriptum 2007)

Metha Skog, f. 1954 i Vasa, där hon för närvarande bor, har kommit till poesin via bildkonsten. Och via musiken. Frågar man henne vilken hennes favoritförfattare är brukar hon svara: Bach! Hon har gett ut fem diktsamlingar (de fyra första under namnet Waselius), medverkat i antologier och utöver det verkat för litteraturen i Österbotten, bl. a. i Svenska Österbottens litteraturförening och Författarnas andelslag.

Metha Skogs dikter bär spår av hennes intressen. Diktraderna är noga avvägda, tonfallen – tonarterna – balanserade för att hitta fram precis till den måntydighet som gör läsaren alert och kanske lite orolig. Under sitt författarskap har Metha Skog utvecklat sitt uttryck mot en allt större allusionstäthet, ett all mer raffinerat sätt att väva in det konkreta och det abstrakta. Dikterna har ett omutligt intellektuellt plan, men det poetiskt och tankemässigt disciplinerade hindrar den inte från att innefatta lekfullhet och humor. Disciplinen och lekfullheten sätter också spår i den grafiska utformningen av dikterna som alltid är utförd med största omsorg.