Susanne Ringell


Fotograf: Anders Larsson 

Hon vågar inte röra. Kerstin vet med sig att hon är fumlig, händerna har alltid varit hennes klumpigaste, hennes stackare. Ofärdiga oduglingar som måste stödjas med fickor och vantar. Värmas, glasas, få ett stadigt stop att hålla i.
      Knäppa sig kan de.
      Hårt. Kaka söker maka, den ena handen söker sig, söker sig till den andra lika opålitliga, hårt.
      Men knäppa sig kan de. 
      Be, kan de.

ur Ryggens nymåne, 2009

Susanne Ringell (f. 1955) är verksam som författare och dramatiker. Hon är till utbildningen skådespelare och var fram till början av 90-talet verksam på olika finlandssvenska teatrar. Hon upprätthåller ett författarskap som går i många riktningar, ifall man med riktningar menar genrer. Hon har publicerat noveller kortprosa, pjäser, hörspel, dikter och en roman.

Susanne Ringells andra bok, Gall eller våra osynliga väntrum (1994) , innehåller dikter och rör sig kring ett angeläget och känsligt tema: barnlöshet. Dikterna är berättande och djuplodande, Ringells förkärlek för en språkligt klar, samtidigt djärvt lakonisk stil tar fart här. I kortprosan, som hon senare hyllats för kombineras den med en humor som är mörk och mild – och också kan vara rufsigt skrattig.

Susanne Ringell har sagt att hon gärna skriver om ämnen som är obekväma. Man kan faktiskt se just det som en respektfull gest mot läsaren: någon bör ju ta tag i frågor som förr eller senare angår oss alla. Också när hon väljer kortprosans form och formuleringarna kräver en viss knapphändighet åstadkommer hon en ytspänning som påverkar den som tar del – texten både roar och oroar, som man alldagligt brukar uttrycka det. I hörspelen fungerar detta suveränt. Susanne Ringell tilldelades Prix Italia (1995) för hörspelet Vestalen och Prix Europa (2004) för Och om bettlare och vägmän.

Den nyaste boken, Ryggens nymåne, kallas en "prosalyrisk svit", och handlar om ett sökande efter andlig mening – efter Gud. Det är ett individuellt sökande, i texten heter den sökande Kerstin och är en ganska vanlig kvinna. Dikternas inledande anslag är nästan försynt, men de skissar i sin helhet ett perspektiv som är både utmanande och trösterikt. Ringell lämnar som alltid rum för sårbarheten och för kluvenheten. Gud kan ses som gammelgäddan i vassen, eller som en källa. En liknelse som återknyter till människan är "fontanell" (som betyder "liten källa"). Den innefattar allt det sårbara – och det som behöver oss, behöver vår omtanke och varsamhet.

Verk:

Dikter:

Prosa:

Uppförda scenpjäser:

Hörspel:




© 2004 Läscentrum. Reviderad 1.2.2010. Förverkligad av Adage Oy.